Sven Hedin - Upptäcktsresande i Kina

Sven Anders Hedin (1865-1952) var, vid sidan av Kina-Gunnar, en av Sveriges största upptäcktsresande i Centralasien genom tiderna. Hans reseskildringar gjorde honom även vida känd som författare och han var också en aktiv politisk debattör under 1900-talets första hälft.

Sven Hedin koncentrerade sina resor till Asien och han kartlade bland annat delar som tidigare varit så kallade vita fläckar. Under tre långa expeditioner mellan 1893 och 1909 kartlade han stora landområden i Tibet och övriga Centralasien. Hans metoder att uppmäta sträckor var genial. Han räknade till exempel ut avstånden med hjälp av kamelernas steglängd och stegantal och han gjorde det så noggrant att de stämde ganska bra överens med de avstånd man uppmätt idag, med hjälp av modern teknisk utrustning. Utöver sin enastående kartering så blev han även internationellt känd bland annat för att ha funnit den forntida kinesiska staden Loulan som låg vid den “vandrande” sjön Lop Nur i Taklamakanöknen.

Under en period av drygt 40 år (1893-1935) ledde Hedin fyra expeditioner till avlägsna och obebodda trakter i Centralasien (Tibet, Tarim-bäckenet, Xinjiang, Pamir). Tillsammans med sina medresenärer samlade han in över 3000 bergartsprover. Han färdades en sträcka på omkring 2600 mil och kartlade närmare 1050 mil, varav 350 mil tidigare outforskat område.

(Källa: Other)

Hedin var länge politiskt aktiv hemma i Sverige och han förordade bland annat ett svenskt ingripande i såväl första som andra världskriget samt finska inbördeskriget. Hans politiska åsikter och tyskvänliga inställning har dock bidragit till att man idag mer eller mindre velat “glömma bort” honom och även om hans välskrivna reseskildringar ännu har ett historiskt intresse.

Han var nära vän med kungafamiljen, och Hedin skrev bland annat det berömda borggårdstalet åt kung Gustav V tillsammans med officeren och krigshistorikern Carl Bennedich. Målet med talet var att destabilisera det politiska läget i Sverige och få den sittande regeringen Staaff på fall – något de också lyckades med. Bland Hedins efterlämnade papper på Krigsarkivet i Stockholm har man, intressant nog, funnit tecken på en planerad statskupp. Men så långt gick han dock aldrig.

Sven Hedin adlades och år 1902 fick han namnet von Hedin av Oscar II. Trots att kungens nobiliseringsrätt upphörde formellt 1975 var han den siste som adlades i Sverige. Han var också från 1913 fram till sin död ledamot av Svenska Akademin.

(Källa: Other)

Sven Hedin gjorde sin sista expeditionen 1935 och återvände därefter till Sverige för gott. Han förblev ogift. Han var till sin död bosatt i en fastighet på Norr Mälarstrand (66) där han lät dekorera två av portens väggar med kartor, i färg och relief, över Asien. Hedin är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Första resan – Persien

Sven Hedin hade sedan barnsben drömt om att få resa runt i världen och hans första längre resa genomfördes strax efter att han tagit studenten i Stockholm. Det hela började med att han fick jobb som informator i Baku vid Kaspiska havet i Persien. Under sin vistelse i området lärde han sig både persiska och tatariska. Resan i Persien blev senare temat för hans första bok som kom ut 1887; Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien.

Väl hemma i Sverige igen började Hedin studera geologi och geografi vid Stockholms högskola, och han tog filosofie kandidatexamen 1888 under ledning av professor Ferdinand von Richthofen. Richthofen var en känd vetenskapsman och han hade själv rest runt i Kina och studerat bland annat den forntida sidenvägen som gick från Centralasien till Medelhavet.

Andra resan – Centralasien

(Källa: Other)

I april 1890 påbörjade Hedin sin andra längre resa och han följde med en delegation till Persien. Denna gång skulle han, språkkunnig som han var, fungera som tolk. Följet tog honom med till Teheran. I september samma år lämnade han dock Teheran och red längs med den forntida sidenvägen mot Mashhad i Khorasan, genom Ashkhabad och Bokhara och vidare till Samarkand innan han slutligen nådde Kashgar i Kina. Kashgar var för länge sedan en av sidenvägens största handelsportar. Belägen vid foten av Pamirbergen, var Kashgar en viktig utpost som vakade över handeln på den forntida sidenvägen. Under upptäcksresandenas tid i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet var Kashgar en stad med ett enormt historiskt intresse. Kashgar kom senare att bli bas för flera av Hedins framtida expeditioner.

Efter denna resa återvände han till Stockholm 1891 och gav nya reseskildringar varefter han reste till Tyskland och skrev sin doktorsavhandling om om en resa till Demavand, västasiens högsta berg, som han besteg under sin senaste vistelse i Persien.

Fortsatta expeditioner – Centralasien

Mellan åren 1893 och 1897 ledde Hedin flera expeditioner till Pamir, Tarimsänkan med Taklamakanöknen och norra Tibet. Han försökte bland annat bestiga det 7500 m höga berget Mustagh Ata. Under sin resa över Taklamakanöknen fann han ruinerna från staden Danda Oilik. Staden gömde bland annat flertalet väggmålningar med tydligt grekiskt, persiskt och indiskt inflytande. Resan över Taklamakanöknen blev legendarisk då Hedin var nära att dö av vattenbrist och två av hans ledsagare samt sju kameler dog.

I Taklamakanöknen finns även en mängd olika saltsjöar och han studerade den "vandrande sjön” Lop Nur, som fick sitt vatten från floden Tarim. (Lop Nur är numera en saltöken efter att den torkade ut 1972.) Därefter korsade han norra Tibet innan han nådde Bejing i mars 1897. Erfarenheterna från expeditionen publicerade han i vetenskapliga rapporter, och i den populärvetenskapliga boken "En färd genom Asien”.

Loulan och Lop Nur

(Källa: Other)

Hedin höll sig inte länge på en och samma plats. År 1899 fortsatte han sedan sina expeditioner i Centralasien. Under sin vistelse i Taklamakanöknen fann han denna gång den forntida staden Loulan där man hittade otroliga väggmålningar, välbevarade bruksföremål och flertalet tusenåriga mumifierade kroppar. Hedin fortsatte sina studier av Lop Nur-området och kartlade bland annat delar av Tibet och försökte, dock utan att lyckas, nå Lhasa.

Väl tillbaka i Sverige igen adlades han av kung Oscar II 1902, som den siste svensk att föräras på detta sätt. Han samlade sina reseskildringar från de senaste expeditionerna i boken "Asien, tusen mil på okända vägar”, och även i flera volymer med vetenskapliga resultat.

Från Tibet till Mongoliet

Mellan åren 1905 till 1909 fortsatte han sina resor i Centralasien, huvudsakligen till Tibet. Han påstod sig där ha upptäckt en ny del av sydvästra Tibet, Transhimalaya, samt källområdena för de stora indiska floderna Indus och Brahmaputra.

Hedin gjorde sina sista expeditioner mellan 1926-1935 och resorna finansierades av både Tyskland och Kina. Syftet med resorna var egentligen att hitta nya landningsplatser för den planerade flyglinjen Berlin-Beijing-Shanghai, men involverade även utforskning av nya, för västvärlden okända platser.

Under dessa expeditioner spenderade han även en längre tid i Mongoliet. Men hans fortsatta strapatser blev inte helt utan livshotande faror. På sin resa genom Tarimbasängen tillfångatogs han av den rebelliske krigsherren Ma. Det hela slutade dock lyckligt och Hedin fick fortsätta studierna av Lop Nursjön.

Vad han än företog sig såg han till att noga nerteckna sina upplevelser. Han skrev under resans gång flertalet populärvetenskapliga böcker och påbörjade publiceringen av de vetenskapliga resultaten i serien _“Reports from the scientific expedition to the north-western provinces of China under leadership of Dr. Sven Hedin”_.

Sven Hedin kom att bli en av dåtidens mest inflytelserika upptäcksresanden. Han samlade in en imponerande mängd information under sina resor. En del av hans samlingar från expeditionerna finns idag ännu att beskåda på Etnografiska museet samt i viss mån på Östasiatiska muséet i Stockholm.

Foto: Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien, Sven Hedin Foundation, Stockholm, Wikipedia