De tvivlar på oss – liksom vi tvivlar på dem

För cirka ett år sedan jobbade jag på en lokaltidning i Suzhou. Eftersom mycket i Kinas journalistvärd är baserat på relationer åt jag ofta lunch tillsammans med diverse informatörer, marknadsförare och företagsrepresentanter som mer än gärna ville se sitt företag sitt hotell eller sitt namn i tidningen.

En gång under en hotellunch med en relativt ny, ung, kvinnlig informatör hade jag en intressant konversation.

-Kan du tala kinesiska? Inledde hon med.

-Ja det kan jag, svarade jag och därefter följde 10 minuters småprat.

Plötsligt avbröt hon mig:

-Wow, vad bra din kinesiska är! Av alla västerlänningar som jag någonsin träffat här i Kina så talar du bäst kinesiska. Hur länge har du bott i Kina?

-I två och ett halvt år, svarade jag.

-Wow, jag känner en fransman som har bott här i 6 år och han förstår inte ett ord kinesiska!

-Ja men jag har ju pluggat kinesiska under mina år här!

-Va, har du? Jaha….

Med ens var det som om hennes imponerade, uppmuntrade ansiktsuttrycket förändrades. Inbillade jag mig eller såg hon faktiskt besviken ut? Hon kan väl inte möjligt trott att jag lärt mig språket bara genom att vara i Kina?

Vi bytte snabbt samtalsämne.

-Ska vi beställa? Sa hon.

-Absolut, svarade jag. Vad sägs om att äta kinesiskt?

-Va? Gillar du kinesisk mat?

-Det är väl klart att jag gör! Jag bor ju i Kina. Och inte bara gillar jag kinesisk mat. Jag ÄLSKAR kinesisk mat!

-Wow! De flesta västerlänningar jag känner här i Kina gillar inte kinesisk mat.

Sådär höll vi på ett tag. Kort och gott så var jag den totala motsatsen till alla västerlänningar som den här informatören någonsin stött på: jag gillade kinesisk mat. Jag älskade kryddstark mat. Jag var inte rädd för att prova på nya, typiska ”kinesiska” rätter som till exempel ”anktunga”. (”Västerlänningar avskyr anktunga!” sa hon när jag föreslog att vi skulle beställa in en portion. ”Ja, men vi kan väl testa det ändå, alla mina kinesiska vänner säger att det är en specialité!” Envisades jag. Jag fick tjata i nästan 20 minuter innan hon motvilligt gick med på att beställa in en portion).

Så snart maten började strömma in avbröt vi vår hetsiga diskussion och gjorde oss redo för att hugga in. Eller det var åtminstone vad jag trodde att vi gjorde, när informatören plötsligt höll upp sina ätpinnar mot mig.

-Jag vet att många västerlänningar tycker att ätpinnar är svåra att hantera. Vill du att jag ska be om en kniv och en gaffel åt dig?

Hon sa det med ett vänligt leende och även om jag vet att hon bara ville hjälpa mig så blev jag näst intill förnärmad av hennes fråga.

-Alltså… jag har bott i Kina i snart tre år. Jag kan hantera ätpinnar utan något som helst problem!

-Jaja… okej. Visst.

Även om jag fortsatte i den andan under hela middagen kunde jag inte släppa upplevelsen efteråt. Jag analyserade informatörens beteende gång på gång, oförmögen till att förstå varför hon behandlat mig som en ”turist” fastän jag bott i Kina i snart tre år, kunde prata kinesiska och gillade kinesisk mat? Hur jag än tänkte kunde jag inte förstå hennes agerande.

Det gjorde jag inte förrän jag några veckor senare intervjuade en västerländsk vd som just hade expanderat sin verksamhet i Kina med en ny fabrik. Vd:n berättade att de inför expansionen hade valt att anlita ett västerländskt företag snarare än ett kinesiskt eftersom de litade mer på det västerländska. När den lokala regeringen fick nys om företagets planer blev det dock liv i luckan. Det uppskattades inte att man valt ett utomstående snarare än en lokal firma och som ”straff” tog det extra lång tid att skaffa diverse tillstånd. Den lokala regeringen kom ständigt med nya klagomål som försenade bygget. När den nya fabriken tillslut stod klar var man sex månader försenade.

-Vi valde att använda oss av en västerländsk firma eftersom vi inte litade på att en lokalfirma skulle klara av jobbet. Vad vi inte hade räknat med var att precis som vi tvivlar på kineserna så tvivlar kineserna på oss.

Och ja, där var det. Svaret till varför den där kinesiska informatören ständigt hade ifrågasatt mina påståenden. Hon tvivlade på mig. Oavsett hur jag bedyrade och försäkrade. Liksom vi tvivlar på dem. Oavsett hur de bedyrar och försäkrar.