Jingsanling till Simatai - En vandring längs den kinesiska muren

Under min förra resa till Beijing beslöt jag mig för att åka till den kinesiska muren. Jag var aningen osäker gällande vart på muren jag borde ta vägen. Problemet var lätt löst då jag kom över en lämplig resebroschyr. Resebyrån erbjöd en resa till Jingshaling för 680 yuan, det vill säga ungefär 700 kronor. Utfärden var en sk. ”gör det själv resa”, vilket betydde att jag kunde undvika de värsta turistflockarna.

Arrangören plockade upp mig med en gammal genomrostad Corolla. Vägen ut ur stan gick smidigt. Chauffören körde i lugn och ro, med andra ord på ett sätt som inte representerar vanligt kinesiskt trafikförnuft. Kusken talade inte ett ord engelska. Som tur talade kvinnan som jag ursprungligen bokat resan av aningen engelska. Kvinnan satt på framsätet och diskuterade ett och annat med chauffören. Till min stora häpnad rökte varken kusken eller kvinnan i bilen. Atmosfären i bilen var bekväm. Jag spenderade min tid med att dubbel checka att jag tagit med mig allt nödvändigt för min kommande ”gör det själv ” upplevelse.

På vägen ut från stan stoppade vi vid en kiosk. Jag köpte frukter bl.a. aprikoser, som senare visade sig vara till stor nytta. Priset jag betalade för mitt ”fruktkap” var belastat med en avsevärd ”vitmans skatt”. Mitt ända alternativ var att svälja situationen och betala mig sjuk på ett par frukter.

Då vi åkt en bit utanför stan ändrades landskapet från stadsmiljö till bergstrakt. På vägen fanns en del butiker utrustade med ”turistskrot”. Inom kort kom det emot skyltar som sade Jingsanling, jippii tänkte jag för mig själv, snart är jag framme! Då vi äntligen kom fram till muren i jingsanling försäkrade vi oss med chauffören och kvinnan att vi kunde kontakta varandra med våra mobiler. Det var nödvändigt med tanke på att jag skulle träffa dem tio kilometer framåt längs muren och jag ville försäkra mig om att någon var mig tillmötes.

Jag beslöt mig för att äta på en lokal restaurang för att tanka energi för den långa vandringen. Måltiden visade sig vara en av de bästa jag upplevt i Kina. Tre måltiders läcker helhet med te och vatten, endast för 24 yuan. Efter att jag avklarat min måltid började äventyret. Jag betalade inträdesavgiften vid porten och fortsatte min väg fram längs gamla leriga vägar. Detta måste vara ”den äkta” upplevelsen, tänkte jag för mig själv. Det fanns inga turister i sikte, det ända jag hade att oroa mig över,var att finna den rätta vägen fram till muren.

Nya resekumpaner

Då jag äntligen kom fram till muren bemöttes jag av ett par lokala kvinnor som vänligt hälsade på mig, Ni Hao! De verkade ytterst trevliga och hjälpte mig ta fotografier av mig tillsammans med det omringade landskapet. Tillsammans med kvinnorna steg vi upp för de branta trapporna,vilket slutligen visade sig vara belönande. Utsikten var magnifik. Man kunde se hur muren slingrade sig fram i all oändlighet genom den vackra bergstrakten. Här började min resa till min destination, Simatai, som befann sig ungefär 10 kilometer framåt längs muren. .

Tillsammans fortsatte vi vår vandring längs muren. Muren visade sig vara i varierande skick. Då vi äntligen efter stor möda kom fram till ett ståtligt torn som befann sig på toppen av att berg hade jag tid och krafter att åskåda omgivningen. Utsikten var otrolig! Man kunde se så långt som ögat räckte, vilket är ytterst sällsynt i Kinesisk standard. Luften var renare än någonsin och jag utmattad men glad. Efter att jag druckit en mängd vatten och balanserat den oundvikliga vätskebristen fortsatte vi.

Jag beslöt mig för att betrakta arkitekturen aningen noggrannare. Även om man märkte att varje sten enskilt hade placerats med stor eftertanke fanns det något som verkligen grep min blick. Murens arkitektur varierade i hög grad. Både bredden på muren och byggnadsmaterialet förändrades för varje steg jag tog.

Något större än livet?

Murens storlek var något jag inte kunde vara utan att lägga märke till. Arbetet hade inte endast varit ett livsprojekt, det var utan tvekan frågan om en process som belastat generation efter generation. Jag föreställde mig alla de tusentals arbetare som ägnat sitt liv till muren, kombinerad med den kinesiska arbetsmoralen. Eftersom jag själv arbetat med en del kineser var jag medveten om att de inte besatt den ”vanliga” arbetsmoralen vi här i väst är vana med. Kineserna arbetar hårdare med längre dagar och med mindre semester. Varje person kan då föreställa sig hur arbetsförhållanden varit för tusentals år sedan!

Då vi fortsatte framåt längs muren med aningen trötta ben, bekantade jag mig närmare med mina nya resekumpaner. Det visade sig vara frågan om två mongoliska lantbrukare som bodde uppe på en av bergstopparna i närheten. De var mycket hjälpsamma, antagligen för att de förväntade sig få betalt för sitt sällskap och sin möda. Eftersom de verkade vara genuint vänliga lät jag inte det störa mig. Kvinnorna berättade att de varje dag steg upp klockan tre på morgonen , skötte jordbruksarbetet och sedan tog sig till muren för att hjälpa turister på traven.

Nu stiger aprikoserna in i bilden. Då vi gått halva av vägen ca. fem kilometer, var vi alla utmattade och vrålhungriga. Jag tog fram aprikoserna vilka vid detta skede närmast påminde om en aprikosmos och delade dem med mig. Vi åt alla med stor aptit. Med vår nya energi fortsatte vi resan framåt. Muren blev i sämre skick än var den hittills varit och tornen som tidigare varit ståtliga liknade nu närmast ruiner. Tidvis var muren i så dåligt skick att varningsskyltar med alternativa omvägar uppsatts.

Då vi närmade oss simatai blev muren igen i bättre skick. Detta betydde att jag måste säga adjö till mina personliga ”reseguider” och samtidigt köpa över prissatta souvenirer av dem. Jag köpte en bok och några postkort. Jag betalade med en smil på ansiktet, i priset ingick ju också deras trevliga och hjälpsamma sällskap.

Då jag tog mig över till simatai, betydde det samtidigt att jag måste betala en ny inträdes avgift. Muren var i avsevärt bättre skick, men tyvärr samtidigt proppad med skaror av turister.

Efter en bit tog jag mig över en hängbro som var fallfärdig och fortsatte ner längs sluttningen till simatais turistområde. Framme väntade Corollan med chauffören och den engelskspråkiga kvinnan. Vi körde tillbaka till Beijing, med en fart som närmade sig ljusets hastighet. Tydligen var gästvänligheten över.

Att gå på den kinesiska muren är en beroendeframkallande upplevelse. Jag kommer säkerligen att återvända och fortsätta där jag blev.

Enligt Mao måste varje man uppleva muren för att verkligen kunna kallas en man. Jag håller faktiskt delvis med om det. Det är frågan om något större livet, eller åtminstone nästan.