Rövarhistorier med bildbevis

När Tom Carter hamnade i Kina för ungefär fem år så var det av en ren och skär tillfällighet. Trots det blev den en totalt överrumplande upplevelse för den rastlösa amerikanen, som efter sitt första möte med det väldiga landet i öst inte har kunnat släppa det igen. I dag jobbar han sig som frilansfotograf och skribent från Beijing, och han har precis gett ut en fotobok från hans resa som tagit honom till var enda skrymsle och vrå i Kina.

– Jag hade kunnat spendera hela natten med att berätta all mina historier från Kina. Jag tror att alla som besöker Kina kommer att vara med om åtminstone ett riktigt djupt och äkta äventyr. På gott och ont för mig, så råkar jag helt enkelt ha kanske för många.

Kinahistorier har han så att det räcker och bliver över och du ska nog få höra några av dem lite senare. Men först kikar vi på hur Thomas Antoni Carters egna historia började.

– Jag är född och uppvuxen i San Francisco. Min mamma kom ifrån Horsens som sjuksköterska i slutet av 60-talet och det var där hon mötte min pappa som kommer ifrån Panama. Det gick ganska vilt till i San Francisco på den tiden, och resultatet blev jag!

Genom sin uppväxt och senare, när han skaffar sig en utbildning inom statskunskap, börjar han märka hur rastlösheten spred sig. Det var de här myrorna i brallan som fick honom att lämna USA:s trygga famn för att spendera halv-annat år med backpackning i Mexico, Kuba och Mellanamerika. Men när han återvände hem till San Fransisco så märkte han snart att viljan att röra på sig inte ville lägga sig.

– Det kändes som en klåda, den här rastlösheten att ge sig ut och se mer av världen. Mitt enda problem var att jag var pank. Det verkar som att jag är konstant utan pengar i mitt liv. Så det löste jag genom att tacka ja till ett jobb som lärare i engelska i Kina.
Men när han landade så visade sig att hans jobb helt enkelt inte existerade! Han lyckades dock att ordna ett arbete som engelsklärare på egen hand och det var så han spenderade de kommande två åren. Men sen, som ett brev på posten, så kom den smygande igen: Reslusten! Så när han än en gång lyckats spara ihop lite guld på botten av skattkistan var det dags att än en gång packa ryggsäcken och bege sig ut på en planlös resa.

– Jag gav mig ut helt utan något bestämt mål. Kina är så ofantligt stort att det är nästan omöjligt att göra några planer. Planera kan man göra för kortare semestrar om man vill besöka de berömda platserna. Men om du vill se absolut allt så är det nästan som att du bara behöver börja promenera och sen se vart livet för dig. Eftersom Kina är helt enkelt för vidsträckt och där finns för mycket att se för att kunna planera en resväg.

Han började i den västra ändan av landet och arbetade sig långsamt, provins för provins, österut. I västkina stötte han på en mängd minoritetskulturer. Han promenerade rakt ut i en uppsjö av tusenåriga traditioner och den överväldigande gästfrihet som så ofta präglar fattiga områden.

Maskingevär och knytnävar

Men, berättar han, resan var inte enbart kannor med varmt te och varma leenden. En helt del mindre behagliga upplevelser väntade runt hörnet.

– När jag backpackade runt i norra Kina så råkade jag av misstag att vandra rakt in mot den nordkoreanska gränsen och välkomnades av ett par maskingevär. De bad att få se mitt pass och jag förstod att det skulle bli min dödsdom. Så jag visade mitt amerikanska pass och de tittade på mig som om... begriper du var du befinner dig? Av alla nationaliteter som skulle kunna råka vandra in i Nordkorea, en amerikan!

Men han fiskade fram ett packe med kubanska kommunistcigarrer ur fickan och soldaterna nöjde sig med att låta honom springa tillbaka till Kina genom snön. ”Och du stannar inte upp, förrän du är på den andra sidan,” skrek de efter honom.

Och en annan långt ifrån trevlig episod utspelade sig när tre fyllebultar i Chongqing beslöt sig för att den där utlänningen skulle minsann åka på stryk.

– Jag hade sex par skor som sparkade mig i revbenen och ansiktet. Jag var helt täckt i blod. Jag sneglade upp medan alla stod och slog på mig och jag såg ett par kinesiska säkerhetsvakter i hörnet som stod och såg på som om det var ett TV-program. Jag kunde nästan se i deras ögon vad de tänkte, att ”vi har inte tillräckligt bra betalt för att hjälpa dig!”

Tom blev ordentligt misshandlad. Lyckligtvis klarade han att tömma en dosa tårgas i ögonen på de tre männen samtidigt som ställets säkerhetsvakter bara stod och såg på.

Över sexhundra sidor minnen

För Tom så stod det klart väldigt tidigt att hans resa genom Kina skulle ge honom minnen som räcker till för en hel livstid. Och För att föreviga sina upplevelser, de goda likväl som de betydligt sämre, så började Tom att lägga större vikt vid att fotografera de människor och platser han mötte.

– Poängen med mitt backpackande och äventyr var att lära mig och uppleva precis allt i Kina. Fotona kom i andra hand, fotograferandet började först efter att jag mötte folket.

Även om han hade fotograferat lite på frilansbasis innan han kastade sig ut på sin resa runt i Kina, så hade Tom inga tankar på att hans snapshots från resan skulle användas professionellt. Men ett år och 33 provinser senare, då hans bilder blev uppmärksammade både av människor i hans omgivning och över internet, så insåg Tom plötsligt att han hade skapat något väldigt speciellt. Att som utlänning ha sett samtliga kinesiska provinser och regioner är få förunnat.

Bilderna från hans resa kan nu ses i den 640 sidor tjocka fotoboken ”China - Portrait of a People”. Boken kan för tillfället endast köpas eller beställas från Asien, men Tom jobbar på att få sina bilder utgivna i Europa och Nordamerika. Dessutom jobbar han på att få råd med en ny kamera eftersom den gamla gick i bitar just när han vände tillbaka till Beijing efter sin resa.

– Det ligger i ödets händer just nu. Tyvärr har jag ju ingen kamera just nu eftersom den kamera jag använde för att fotografera China – Portrait of a People dog under resans slut och jag har spenderat alla mina pengarna från undervisningen på att resa runt i landet. Så, när jag återvände till Beijing hade jag inga pengar och hade inte råd med en ny kamera. Så nu är jag en fotograf utan någon kamera. Som en fågel utan vingar.

Klicka här för att se Toms hemsida och mängder av hans fantastiska foton!