Svensk-kinesiska föreningen tog tåget till Tibet

Svensk kinesiska föreningen gjorde en medlemsresa till Lhasa förra året i slutet november. Det var en grupp på tjugoen personer som tillsammans med färdledaren Anders Edler beslöt sig för att ta tåget från Beijing till Lhasa i Tibet.

Järnvägen till Tibet är världens högst belägna på sina ställen och Anders, som också är ordförande i föreningen, berättar att det var några som trots att det sprutades ut syrgas i järnvägskupéerna kände av den tunna luften på de allra högsta höjderna.

– Man åker först i ett och ett halvt dygn på inte alltför höga höjder och då kommer man fram till staden Golmur. Efter det är det en mycket kraftig stigning från 2 900 meters höjd upp till högsta punkten som är på över 5 000 meter och sedan ner lite grann till själva Lhasa som ligger på 3 400 - 3 800 ungefär, berättar Anders.

– Dom flesta klarade det bra. Men när vi var i själva Tibet så var det två personer som kände av höjdsjukan och för en av dem fick vi skicka efter läkare till hotellet. Det löste sig med lite behandling med syrgas och dropp.

Tibet är allt från hänförande naturscener till tempel och pilgrimer och mycket mer. Potalapalatset är förstås ett måste att se. Gruppen åkte också buss till staden Giantse 28 mil västerut från Lhasa där de fick uppleva det lokala folklivet och marknaderna.

– Det är lågsäsong för turismen i november och det innebär att det inte är alls mycket turister men desto fler pilgrimer som passar på och komma. Framför allt i den Tibetanska delen av Lhasa märks det väldigt tydligt, konstaterar Anders.

[img_assist|nid=37111|title=Potalapalatset i Lhasa.|desc=Anders Edler|link=popup|align=right|width=1480|height=112]Alla de som deltog i resan var vana Kinaresenärer från förut och som därför valt ett lite mer udda resmål i Kina. Att det var så pass oroligt i Tibet i mars, inga utlänningar släpptes in i Tibet innan OS, påverkade inte själva arrangemangen och gruppen kunde röra sig helt fritt berättar Anders.

– Vi hade inga bekymmer med att få specialtillståndet som behövs. Sen märkte man ju av det i Lhasa. Det fanns beväpnade soldater i väldigt många gathörn. Och uppe i centrala delen av Lhasa fanns det krypskyttar på taken som bevakade. Detta såg man, men det var ingen som brydde sig om det, utan livet flöt på som vanligt.

Anders egen relation till Kina kan spåras tillbaka till början av 1970-talet. Innan turismen till Kina släpptes fri anordnade dåvarande Svensk-kinesiska vänskapsförbundet specialresor till Kina i början av 1980-talet. Redan under den andra resan till Kina år 1982 var Anders med som färdledare och det har det blivit ett antal resor efter det.

– Ja om man ska räkna bara antalet resor så är det väl cirka hundra till Kina, berättar Anders.

Svensk-kinesiska föreningen upprepar samma resa med järväg till Lhasa i november även i år. Dessutom gör man en medlemsresa i september till Ningbo och Shanghai.

– Om man vill ha en kontinuerlig och allsidig information om Kina så är tidsskriften Kinarapport väldigt bra. Den ingår i medlemspriset, berättar Anders.

Läs mer om Svensk-kinesiska föreningens medlemsresor och hur man blir medlem i föreningen på deras hemsida