Vardagsliv i Kina - Att bete sig eller att inte bete sig?

Inför olympiaden var gatorna i Beijing fulla av skyltar som berättade hur man borde bete sig. Att inte spotta eller att inte trängas kan för oss västerlänningar verka som självklarheter, fallet är ändå inte detta i Kina. I huvudstaden är det de snabba och arroganta som klarar sig, det är precis som om djungelns lag skulle ha sträckt sig till det urbana området.

I Beijing erbjuds inte åldringar och barn den första platsen i kön. Om man inte snabbt och lustigt lär sig hålla sina sidor blir man oundvikligen trampad på fötterna. Detta gäller allt från att hålla sin sida vid bankomaten eller då man frustrerat försöker finna vägen fram igenom den strömmande massan av folk. Att hålla sina sidor kan inte endast hjälpa en på traven till att inte bli efter, det kan rent av vara en livsviktig egenskap.

Först till kvarn den mal

I början på min Kina upplevelse försökte jag utöva den ”konstruktiva kritikens strategi”. Detta visade sig tyvärr som bortkastat. Att försöka påverka folks beteende genom att visa gott exempel eller genom att tidvis ryta till, resulterade endast till att jag blev ännu mer påtrampad. Man måste tydligen inse att den gyllene regeln om att bete sig enligt landets seder inte kan kringgås. Denna aha-upplevelse kombinerad med min överlägsna storlek i relation till den lokala befolkningens blev slutligen till min fördel. I fortsättningen använde jag kallblodigt mina armbågar för att ta mig fram i köer. Mitt nya aningen aggressiva beteende var utan tvekan till nytta, men tyvärr visade det sig vara aningen svårt att komma ifrån det då jag kom tillbaka till Sverige. Det var en och annan stackars senior som stöttes till då jag på hemmafronten fortsatte med mitt nya ”förhandlingsmönster”.

Något positivt

I jämlikhetens namn måste jag också beskriva en positiv överraskning jag stötte på. Denna upplevelse upplevde jag i kollektivtrafiken. Buss -”damen” som säljer biljetter, tog alltid varmt emot mig, kanske till och med för varmt. Alltid då jag steg på bussen kommenderade hon en godtycklig passagerare att ge mig sin plats. Oftast var det unga män som utsatts för denna tvångs-altruistiska gest. Tidvis försökte jag tack nej, men tyvärr utan framgång. Buss- ”tantens” ord är lag. Jag vet ännu inte i denna dag varifrån denna artighet fått sitt ursprung. Kineserna brukar dock vara artiga gentemot nära bekanta och personer som på något sätt tillhör deras nära krets. På min vardagliga busshållplats brukade buss stoppar- ”damen” alltid försöka unna mig den bästa platsen i kön. Hon kände tydligen igen mig. Artigheten utsträcker sig tyvärr inte till all interaktion. I trappan hälsar man lika sällan på sin granne som hemma i Sverige.

Spotta!

Att spotta hör till vardagligt beteende . Akten börjar med en rytande harkling och landar oftast mitt på trottoaren. Det verkar som om detta problem kommer att förbli olöst så länge som 90 % av den manliga befolkningen röker och luften i Beijing närmast påminner om en tjock svajande ärtsoppa. Enligt kinesisk tro är det ohälsosamt att lämna kvar detta slem i kroppen. Tyvärr nog, tror jag ändå att dessa ”manliga lamor” endast använder detta som ett svepskäl.

Det verkar vara manligt att spotta. Jag har hört berättas hur det manliga könet ofta försöker göra intryck på det motsatta könet med att spotta lungorna ur sig och placera produkten precis framför offret, antagligen dock utan framgång. Kvinnor spottar också, visserligen mindre än män, vilket i sin tur delvis sveper undan mattan på parningsteorin.

Det finns två alternativ till att lösa detta dilemma, antingen blundar man för saken eller så är man alltid redo. Eftersom jag personligen upplevt en otalig mängd motbjudande incidenter, rekommenderar jag förslag nummer två. Detta fenomen är något man helt enkelt måste leva med, öppen och högljud kritik, har efter många om och men visat sig ineffektiv.