Blåbärsnätter och filmpris

Vad jag egentligen vill ha sagt med den här artikeln är två saker. För det första så borde du verkligen se Wong Kar Wais film My Blueberry Nights. Och för det andra, så borde du verkligen se resten av Wong Kar Wais filmer.

Vintern är här och vare sig det ligger snö eller en gråaktig sörja som borde vara snö på marken, så är det precis lika frestande att stanna under täcket en söndag morgon och kolla in vad som hänt på DVD-fronten, som att masa sig iväg till biografen.

Och den stora DVD-händelsen just nu är ju att My Blueberry Nights har kommit ut. Den gick upp på biograferna för nästan ett år sedan och jag tror att det är fler än jag som gått och väntat länge på att äntligen få ställa den i filmsamlingen där hemma. Expressen kallade den för ”årets kanske vackraste film,” den har fått idel god kritik och det är mycket svårt att inte hålla med.

My Blueberry Nights är den kinesiske regissören Wong Kar Wais första engelskspråkiga film och har Hollywoodkändisar som Jude Law och Natalie Portman i rollistan. En av anledningarna till att filmen blivit så omtalad är också att det är sångerskan Norah Jones filmdebut.

Jag kan säga rakt ut att jag tycker att det är jättesvårt att recensera film. Jag tillhör en av dem som blir arg på riktigt om någon avslöjar för mycket om en film jag inte sett och det finns inget värre än att bli inlåst i en biograf och tvingas se trailers som avslöjar slutet på fem filmer jag kanske skulle vilja se.

Vad jag kan berätta om den här filmen utan att förstöra något är egentligen bara att det handlar om Norah Jones karaktär Elizabeth, som med ett brustet hjärta beger sig ut på en resa genom USA. Några kvällar innan avresan från New York så träffar hon Jeremy (Jude Law) som driver det lilla fiket på hörnet, och den relation de hinner skapa går som en röd tråd genom filmen. Deras kvällar är djupa, vackra och gör dig otroligt sugen på blåbärspaj.

Väldigt typiskt för Wong Kar Wai så handlar filmen om människor och det mänskliga. Karaktärerna och deras varma, udda, roliga eller tragiska berättelser står i centrum, och med sitt väldigt speciella sätt att filma så lyckas han skapa en drömsk stämning som kanske kan vara långsam, men inte en enda sekund känns långtråkig.

Det här ställer ju också stora krav på skådespelarinsatserna. Kanske med undantag för Jude Laws försök till en Manchesterdialekt, så är de alldeles utmärkta. Särskilt skiner några av birollerna som spelas av David Strathairn som en alkoholiserad polis och Rachel Weisz som frun som lämnat honom. Båda de här två skådespelarna är sådana som du känner igen direkt, men kanske inte kan sätta fingret på var du har sett dem. David Strathairn har spelat i bland annat L.A. Confidential och the Sopranos, Rachel Weisz hittar du i filmer som the Constant Gardner och Constantine. Här svarar de för några av sina absolut bästa rolltolkningar.

En stil som ingen annan

Det är intressant att se hur även om skådespelarna nu är amerikaner och handlingen utspelar sig i USA istället för i Kina, så går det inte att ta miste på att det här är en film av Kar Wai.

Sättet att filma är kanske inte lika utpräglat i My Blueberry Nights som i många av hans tidigare filmer, men du känner enkelt igen många av de tekniker som han tillsammans med mästerfotografen och vapendragaren Christopher Doyle använder. Kar Wai har för vana att låta filmen övergå i slow motion innan den snabbspolar framåt för att fastna i en stillbild. Objekt dyker upp i förgrunden som är helt ur fokus. Kameran zoomar in till en grovkornig uppförstoring av enskilda filmrutor och ingenting är mindre viktigt än att visa händelser i kronologisk ordning. Resultatet blir att du känner dig fångad antingen i en dröm eller en feberdröm.

Kar Wai låter aldrig tittaren glömma bort att det är en historia som berättas. Sättet att filma hindrar dig inte från att svepas med av filmerna, men gör dig hela tiden uppmärksam på att det är den enskilde karaktärens berättelse som står i fokus. Kar Wai ger dig inga sanningar utan subjektiva betraktelser, upplevelser och tankar.

Hans stil har uppmärksammats över hela världen. Det är inte ofta man får chansen att skriva ”kinesisk regissör” och ”Sverigeaktuell” i samma mening, men i slutet av november var Kar Wai i Stockholm för att motta Stockholms internationella filmfestivals Visionary award. Kar Wai steg upp för att motta den 7,3 kilo tunga guldhästen samtidigt som motiveringen avslutades med ”... för sitt kontinuerliga utforskande av det mänskliga hjärtats labyrint.” Under festivalen visades en uppdaterad version av hans mästerverk Ashes of Time.

1997 blev han första kines att vinna pris för bästa regissör med sin film Happy Together vid Cannes filmfestival. Och sedan 2006 så leder han den jury som delar ut festivalens guldpalmer, en av de högsta äror som överhuvud taget kan tillfalla en filmregissör.

Kar Wai föddes 1956 i Shanghai, tog studenten från Hong Kongs polytekniska college 1980 och satsade därefter helhjärtat på att skriva för silverduken. Under åren så har det också hunnit bli bland annat kortfilmer, reklamfilm och musikvideos.

Oavsett vad det än må vara, allting Wong Kar Wai rör vid förvandlas till guld. Hela sex stycken av hans filmer finns med på listan över Kinas 100 bästa långfilmer som utsågs när Hong Kong Film Awards firade 100 år av film vid millenieskiftet.

Den största komersiella framgången kom med In the mood for love från år 2000. Andra filmer som måste nämnas är Days of Beeing Wild, Chungking Express och 2046. Om du öppnar på dörren för Wong Kar Wai så är det en underbar filmskatt som väntar dig. Och My Blueberry Nights är en perfekt inkörsport.

Om du har för vana att plocka upp filmer med svettiga actionhjältar på omslagen, så kan det kanske kännas tungt att hyra en film där framsidan föreställer en svartvit kines. My Blueberry Nights är enklare att komma in i då den serveras i en förpackning med bekanta platser och bekanta ansikten.

Och oroa dig inte för omslaget. Jude Law och Norah Jones är omslingrade i en filmkyss som skulle få Spindelmannen och Mary Jane att rodna.