Hog Hill - När svensk country möter kinesisk rytm

– Och jag kan ju säga att det absolut farligaste man kunde göra i Wuhan det var att korsa en gata. Det var med hjärtat i halsgropen varenda gång för att... det var som ett väsen alltså, som om det levde på något sätt! Det var så tätt mellan bilarna att fick man en dagstidning emellan ibland så var det bra. Och mitt i allt det här så sprang ungarna omkring. Och man tänkte att i Sverige så hade det inte existerat. Ingen hade släppt ut sina barn i den trafiken. Här kom de från skolan och korsade de vägarna... ibland blev man svettig bara av att se det!

Vad var det som hände här egentligen? Jo, det är Tony Smedqvist vi pratar med och här hade vi ett typiskt exempel på vad det är som händer när du åker till Kina. Oavsett vad du är där för att göra så packar du väskorna med tusen förväntningar och ett specifikt mål i sikte. Sen kastas du ut i den vibrerande, ibland smått kaotiska och underbara kulturchock som är Kina och i nio fall utav tio så kommer du hem med intryck och minnen som du aldrig hade kunnat föreställa dig eller förvänta dig eller över huvud taget kunnat förbereda dig inför.

För Tonys del så handlade förväntningarna om musik. Tony spelar country och han gör det i Hog Hill som just återvänt från en Kina-turné. Det här bandet från Piteå består av sex norrländska musikprofiler. Leo Holmberg, Robert Lundberg och Lars Kronkvist satte sig på planet tillsammans med Tony. Peter Eliasson och Erik Sundström var tvungna att bli hemma och ersattes istället av Thomas Björklund och Leif Berglund från bandet Logjamming. Vi ska språka med Tony en stund om vad det egentligen var som mötte dem i Kina.

Sju spelningar var inplanerade i staden Wuhan och jag törs sätta en femkrona på att när de befann sig 10 000 meter ovanför marken i riktning österut så var det inte trafikkaos, språkförbistringar, hälsokost eller jakten på en drickbar öl som rörde sig i deras huvuden, det var konserterna och det var musiken. Så vi börjar i den ändan. Hur förhåller sig kineser till country?

– Man hade sån här oro i kroppen över hur ska detta sluta? Det här är ju musik som de förmodligen aldrig har hört. Men på något sätt är musiken ett världsomspännande språk. Får du det att gunga och det låter bra så blir folk glada, och de vart de verkligen! De applåderade och hade jättekul, blomsterbuketterna började komma in och de var stora som paraplyer. Nä då kändes det direkt som att ”oj, det här går ju jättefint, det är bara att åka vidare.”

– Musiken, ja den fungerade. Men däremot så var det inte på samma sätt som man är van vid härifrån kanske – att folk börjar dansa och att det blir ganska uppsluppen stämning. Kineserna är ganska återhållsamma vad gäller alkohol så det är en jättefin publik att spela för. De lyssnar och applåderar och visar verkligen sin uppskattning.

Ett tecken på att man gör någonting rätt som musiker måste ju vara då kväll efter kväll så vill någon i publiken bjuda på middag! Hog Hill lät sig bli bjudna. Natt efter natt spenderades på restauranger till långt in på småtimmarna. Det känns betryggande att det går visst att vara country-stjärna på riktigt även i Kina!

Smörballader går hem!

Wuhan är antagligen inte den mest kända staden här i världen. Snurra jordgloben så att du har östra Kina framför dig. Sen drar du fingret söderut från Beijing, västerut från Shanghai eller norrut från Hong Kong så hittar du till sist Wuhan i Hubeiprovinsen.

Även om den här staden ligger på andra sidan jordklotet så menar Tony Smedqvist ändå att när de väl klivit upp på scenen och plockat upp en mikrofon, gitarr, bas eller trumpinne så var skillnaderna inte så stora. Musik är musik. Merparten av spelningarna skedde på God's Music Bar, en gammal katolsk kyrka som byggts om till en bar och konsertlokal. Och det var ingen tvekan om att all som legat bakom och dragit i trådarna för att den här turnén skulle kunna bli av hade helt rätt om att Hog Hill's Piteå-country skulle gå hem på en kinesisk scen.

Men några överraskningar blev det. En sak som verkligen fick dem att höja på ögonbrynen var vilka låtar som önskades.

– Vi är i Kina, vi är 700 mil hemifrån. Men att spela, det är ungefär som att åka till Lillpiteå och spela som är en liten by här utanför, eller Pajala eller någon stad i Sverige. Det blir ändå samma grej på något sätt. Kanske lite annorlunda att publiken kanske uppträder lite annorlunda och lite såna grejer...

– Arrangören han hade ju då lagt ett önskemål om att vi skulle lira en gammal klassiker av Leo Sayer. ”I love you more than I can say.” Och vi tänkte att, nämen vänta nu det här är ju en smörballad liksom. Men det visade sig att det var en stor hit i Kina nu. Och det har ju varit en stor hit här på 70-talet kanske. Men vi gjorde en country-tappning på den där och den rönte mycket stora ovationer och applåder när vi spelade den låten. Vår musik var ju inte så känd för dem, men tog vi en sån här klassiker och körde i country-stuk så fungerade den absolut lika bra som i originaltappning. Så de hade ju sina favoritlåtar och det var låtar som kanske var populära här för 20 år sedan.

Kina är och förblir smörballadernas förlovade hemland. Det spelar ingen roll om skivan du köpt kommer från pop-, rock-, metal- eller kanske punkavdelningen. Minst (och nu menar jag verkligen minst) hälften av låtarna består av smör. Men det här var inte det som gjorde störst intryck på Tony. Att besöka Kina kan vara lite som att krypa in i en torktumlare och trycka på ”start”. Någonting nytt lurar runt precis vartenda hörn och det som kommer att dröja sig kvar i minnet är först och främst allt som väntade efter att de klivit ned från scenen.

– Det var upplevelser hela tiden. Inom musik men även på sidan om, det toppades varje dag. Otroliga kontraster hela tiden i denna stad. De kallar den för ”världens största by” (med 10 miljoner invånare). Du kan knalla omkring på stan och i ett gathörn så är det någon 3 000 år gammal musik som äldre farbröder spelar, sen går du en bit och så är det ett band som lirar modern västerländsk musik. Du kan knalla omkring så ser du några äldre kinesiska fordon som cyklar och mopeder som inte liknar något annat. Och så bredvid kan det stå en ny hummer eller någon annan lyxig bil. Hela tiden kontraster. Det gamla och det nya. Man vet inte riktigt vars man har hamnat.

Långt ifrån mammas gata

– Man kan väl säga som så att vi hade mycket att se, men vi var nog mist lika uttittade själv. Sen har vi ju då våran ståbasist och han är väl en och nittio lång och sådär norrländskt blek i shorts. Så hade han köpt sig en Mao-keps. Du må tro att han drog åt sig många blickar och det var folk som skrattade åt han. Om vi hade mycket att se så var nog vi också lite av en attraktion där vi gick omkring.

Man måste beundra Hog Hill att de väljer att göra sin Kina-turné i just en stad som Wuhan. 10 miljoner invånare men det är ändå inte ett stort turistmål. Kunskaperna i det engelska språket är minst sagt bristfälliga och Tony poängterar gång på gång att utan en lokal manager och arrangörer på plats så hade deras turné aldrig gått att genomföra. Ingen tvekan om att en sådan här resa hade varit enklare att organisera i någon av kuststäderna där öst och väst möts betydligt oftare.

Men myntet har ju alltid två sidor. Även om du själv blir lite av en sevärdhet på stadens gator så är det å andra sidan ingen som sliter i dig. Det är inte den typiska hets som kan kan uppstå på sönderturistade platser och du kan faktiskt besöka en affär och få gå och titta i lugn och ro. En annan sak som var minst sagt uppskattad är att du omges av den genuina kinesiska matkulturen som inte har anpassats en sekund efter västerländska smaklökar.

– Allt från de flottaste restaurangerna har vi suttit på, till gatukök där det kunde komma en moped körandes genom restaurangen där man satt och man tänkte vänta nu, vad var det där? Sen så var det dags att käka då, för min del, jag hade aldrig käkat med några pinnar. Men det tog sig efter ett tag och det var ju också en upplevelse att få i sig maten. Och visste väl inte heller hela tiden vad det var man åt. Men det var väldigt gott och groddarna kände vi igen i alla fall. Sen så var det väl några sniglar och mycket grönt och vegetariskt. Den här resan var rena hälsoresan. På tjugo år har jag inte varit så bra i magen. Jag vet inte vad deras kokkonst innebär men det ska jag ta reda på!

På återhörande...

Vi ska runda av och säga farväl till Tony Smedqvist och Hog Hill för den här gången. Ingen tvekan om att deras Kina-turné var omtumlande på alla de rätta sätten och det kommer nog att krävas en och annan fisketur eller långsam öl på verandan för att kunna smälta alla intryck. Men det är ingen tvekan om att när telefonen ringer och Kina känner behovet av country igen så bokar Hog Hill ännu en taxi till flygplatsen.

– Som sagt var, det är jättesvårt att sätta ord och berätta allt detta för att det har varit så enormt stora upplevelser. Enda sättet egentligen är ju att man ska uppleva det själv. Man säger att allt är stort i Norrland, men det har blivit helt nya begrepp för att det här... det var stort.