Saar Avivi, en berättelse och ett budskap

Det går inte en dag utan skrämmande nyheter. Löpsedlar berättar om kravaller och självmordsbombare i länder långt borta och TV-tablåerna är fyllda till bredden med inslag om överfall och övergrepp. Idag får barn tidigt lära sig att inte promenera genom mörka parker och ögonkontakt har gått från att vara någonting artigt till att vara någonting hotfullt.

Hur hanterar vi den ständiga oron? Hur hanterar vi upplevelsen av att våld har blivit vardag och larmrapporterna så många att vi nästan slutat lyssna? Jag talade med Saar Avivi som har vigt en stor del av sitt liv till ött öva och undervisa inom den kinesiska kampkonsten taiji. Med sin trygghet och sitt lugn ger han dig känslan av att ha kommit betydligt närmare ett svar.

Saars berättelse tog sin början i ett krigshärjat Israel och har sedan genom insikter och slumpartade möten fört honom till Sverige och Örebro. Kärleken till kampkonsten har gått som en röd tråd genom hans liv och de discipliner han har ägnat sig åt ger en tydlig bild av vem han har varit som människa och hans syn på omvärlden.

Idag ligger fokus på taiji, där gränsen är svår att dra mellan fysisk träning och filosofi, men Saar ägnade sig i sin ungdom åt betydligt aggressivare kampsporter.

– Jag började med Krav Maga, det är en israelisk självförsvarsmetod som har utvecklats under åren i Israel för att situationen var som den var. Krav Maga är en väldigt praktisk självförsvarsteknik. Filosofin är att överleva situationen. Det är väldigt hårt, snabbt och effektivt. När jag var tolv så kunde jag döda en människa med minst tjugo olika tekniker utan att blinka. Vi var tränade så. Träningen handlar mycket om att ändra dina naturliga instinkter. Att de ska vara effektiva i kamp. Det var så, man lärde sig att vara en liten krigsmaskin, att överleva situationen. För att i Israel så är det väldigt våldsamt.

Uppvuxen med sin familj på en av landets minsta kibbutzer så kretsade Saars barn- och ungdom mycket kring hårt arbete och ändlösa timmar på fruktfälten. Under de meditativa timmarna på traktorn och promenaderna ned längs vattenledningarna så gavs han möjlighet att vända blicken inåt. Redan här kan vi ana Saars strävan efter självinsikt och harmoni. Trots kampträningen inom både Krav Maga och Taekwondo och den stundande tiden i armén så längtade han bort ifrån våldet.

– Jag gick in i armén, och där var jag del av en stridsenhet som spenderade tid både i landets omstridda territorier och Libanon vid olika tillfällen. Där har jag stött på mycket våld och obehagliga situationer som har påverkat mycket av min inställning till kampkonst idag, eftersom jag är mycket emot våld.

De av oss som med våra egna ögon aldrig har sett krig, aldrig har kommit i kontakt med brutalitet som Saar gjort, har svårt att begripa riktigt hur lång hans resa har varit. Idag står han som silvermedaljör från det EM i taiji som just avslutats i Linköping. Idag har han trängt djupt in i en kampkonst som handlar mer om att finna inre frid än om kamp.

Mötet med taiji

Precis som alla andra unga israeler så spenderade Saar tre år i armén och han brottades konstant med ett växande tvivel. Han kunde inte längre acceptera våld som en lösning på konflikter. Efter de tre åren så drog han sig tillbaka från militären trots hans överbefälhavares högljudda protester.

Det var nu han mötte Haihe Liu, den kinesiske kung fu- och taijimästare som skulle komma att bli hans nära vän och lärare.

– Jag var i en situation där jag letade efter någon slags avslappningsmetod. Jag mötte taiji och min första lärare. Vad kan man säga, han var en underbar människa. Jag tror att mycket av hur taiji har påverkat mig var hans karaktär som människa. Han var väldigt speciell och extremt tålmodig. Han är antagligen den mest tålmodiga människa jag någonsin träffat och det kändes när han undervisade taiji.

Efter ett par år så började Saar arbeta som Lius assistent och det var också han som uppmuntrade Saar att själv börja med undervisning. Det här var tio år sedan och mycket har hunnit hända. Saar träffade sin svenska fru Camilla och bosatta i Sverige så har de nu tillsammans dottern Lotus och sönerna Adam och Tom. Och mycket riktigt så undervisar han. Dels inom taiji, men han håller också kurser inom bland annat meditation och självförsvar.

Men sorgen är stor efter att Haihe Liu insjuknade i leukemi och gick bort för fem år sedan. Den kinesiske mästaren har lämnat ett stort tomrum efter sig.

– Det var väldigt sorgligt. Vi har en ceremoni i vår skola varje 20e december, då vi samlas och visar filmer av honom och pratar om taiji. Det är som en minnesdag för honom och vi kommer ihåg att det är han som har inspirerat skolan.

Saar beskriver hur en taijigemenskap har börjat växa fram i Sverige under de senaste åren med Linköping och hans goda vän Paul Silfverstråle som viktiga knytpunkter. Det var Paul som uppmuntrade Saar till att delta i sin första tävling, Swedish Open 2007. Han låter nästan överraskad själv över hur bra det gick. Hans tävlingsfacit så långt är ett guld och ett silver från Swedish Open och nu ett silver från EM. Saar är också stolt över att hans elever har gjort gott ifrån sig.

– Jamen testa på bara! Och så gör man det och titta, det går ju ganska bra! Innan varje tävling så är det en period av 3-4 månaders väldigt intensiv förberedelse. Jag har upplevt att man går så mycket djupare in i formen. Man får en djupare förståelse för krafterna och sin taijiinlärning. Det är inte någonting jag kommer att inrikta min skola på, att vi ska sikta på att tävla, vi gör det mest för att utvecklas och växa.

Just att utvecklas och att växa är två nyckelord som Saar hela tiden återvänder till, och att vi kan ta med oss någonting från varje skede av våra liv, från både framgångar och motgångar. Men självklart gör vissa händelser djupare intryck än andra. Det är inte svårt att under Saars lugn ana hur otroligt inspirerande det var när blev dags för honom att äntligen själv besöka Kina. I 30-årspresent så fick han den resa av sin fru som han mest av allt önskade sig.

– Jag tränade i parker, det kom fram många kineser till mig och såg på. Ingen pratade engelska, men man ser deras vilja och de är imponerade av att en västerlänning kan taiji. Jag kände mig väldigt accepterad och det var väldigt trevligt att träna där. Gamla kvinnor kom fram och erbjöd mig att låna deras svärd. Det var genom kroppsspråk och blickar som vi förstod varandra, det var jättespännande.

En resa och inte ett mål

Precis som inom många andra kampkonstdiscipliner så har läraren också en lärare. Idag reser Saar Avivi så ofta det finns möjlighet till Stockholm där han tränar för Mäster Wang. Saar beskriver honom som ett vandrande museum för kampkonst och det går inte att ta miste på vilken respekt han hyser för den kinesiske mästaren.

– Han kan så mycket. Det är inte bara att han kan så många tekniker, han är också superduktig. Första gången jag träffade honom så blev jag helt chockad. Jag kom hem och satte mig på soffan. Min fru tittade på mig och frågade vad som hänt. Jag svarade att jag vet inte, jag har träffat en legend.

Träningen inom taiji innebär att stärka både kropp och själ, och Saar berättar att det är otroligt fysiskt krävande. Träning med Mäster Wang är långt ifrån bekväm och det är klart att egot tar stryk av att kastas i golvet igen och igen. Men även det hjälper oss att växa som människor.

Vi som inte tränar taiji själva måste inse att det är stor skillnad på begreppen kamp och våld. Att vägen till inre frid inte innebär att du måste vända ryggen åt kampmomenten, tvärt om. Men samtidigt är det viktigt att analysera varför du tränar taiji. Du blir snabbare och starkare. Din lungkapacitet ökar och din koordination och allmänna hälsa förbättras. Men Saar menar att det här i sig inte är målet.

– Jag tycker att man måste tänka efter, varför tränar jag taiji? Om jag vill förbättra min hälsa så är taiji inte den första teknik jag skulle välja. Jag skulle välja andra saker. Taiji är en konst. Det är en process att lära känna sig själv.

Om du lyfter ut filosofin och den inre resan ur taiji, så förlorar det också sitt syfte. Och Saar är rädd att vissa kanske tränar kampsporter idag av fel anledningar.

– Det finns många som tränar idag och fokuserar mycket på kampdelen, att de ska kunna slåss, att de ska bli snabbare. Det är en kampsport, men jag tycker inte att det är huvudmålet. För mig personligen, efter allt som jag har sett i mitt liv, jag vill inte lära mig att slåss. Det räcker med att slåss. Om jag tittar på situationen i världen idag, det är krig här och det är krig där. Det är så mycket våld och det finns även i Sverige. Jag skulle vilja att människan fokuserar mer på att vara en bättre människa. Hur kan jag utveckla medlidande i mitt hjärta för andra människor runt mig och inte se dem som mina fiender?

När du försöker skriva Saars berättelse så är det väldigt frestande att försöka göra det precis som ett filmmanus, med en tydlig början, mitt och ett slut. Från barndomen i Israel, kriget, kampen, mötet med taiji och hans mästare, till det inre lugnet och livet i Sverige. Men taiji har ingen tydlig riktning eller slutdestination. Det handlar om en aldrig avstannande process att förstå sig själv och sin omgivning, att ständigt inspirera och inspireras.

Trots att Saar Avivi på gott och ont redan har hunnit se och uppleva mer än många av oss gör under en hel livstid, så är jag övertygad om att hans historia precis bara tagit sin början.